Andersson leder oss in på slutvägen i sitt skrivande. Hans tankevärld har förvisats till ”dårskapens periferi” hans verklighet till ”drömmandets utmarker”. Motsägelserna är tydliga men också spegelbilderna – de som avslöjar dikotomin bakom varje strof varje dikt han tidigare skrivit. Det uppenbara såväl som det dunkla i Vördnadens väg återger just detta både bildligt och bokstavligt och lämnar ingen sten ovänd ingen eld otänd. Vi anar ett ljus i mörkret ett hopp i uppgivenheten en pånyttfödelse i visionerna. Nedskrivaren står inför ett val; att välkomna livet eller ta avsked av det!’Den vackra ormmänniskan har anlänt. I diktverket Vördnadens väg låter jag henne tala. Det är hennes ord som formas i etern etern som formas i mina… Hon träder fram ur uppgivenhetens mörker för att ge mig en möjlighet att födas pånytt i ljuset i en ny värld som utmanar och kontrasterar den jag föddes i ser och upplever som den enda verkliga sanna och påtagliga trots att den aldrig varit något annat än en illusion bland många andra.” John Douglas Andersson
Hitta Skönlitteratur även hos:
