Vad har blåkråkan, mellanspetten och svarta storken gemensamt? Inte mer än att de här fascinerande fåglarna har försvunnit som häckfåglar i Sverige. Tre av hittills nio arter som lämnat vårt land sedan mitten av 1800-talet. Och fler är vi på väg att mista. Dubbelbeckasinen har vi kvar men är idag undanträngd till det inre Norrland, efter att en gång i tiden ha varit allmän ända nere i Skåne. Å andra sidan har närmare fyrtio nya arter etablerat sig under årens lopp. Det är förstås glädjande! Men det oroar mig att åtskilliga gammalsvenska fågelarter har så svårt att finna sig tillrätta i Sverige. Det öppna och betespräglade jordbrukslandskapet har närmast totalt förändrats på de flesta håll. De olikåldriga och vandringsvänliga skogar, som jag ännu på 1970-talet kunde ströva i, är allt svårare att finna idag. Många av våra tidigare vanliga fåglar har starkt minskat – de trivs inte längre i monokulturernas ensidiga landskapstyper och kämpar för sin överlevnad. Med den här lilla betraktelsen vill jag beskriva vad som hänt och samtidigt porträttera fyra fågelarter som var och en företräder biotoper som vi bara har kvar som små fragment. Är det möjligt att vi trots allt kan få tillbaka några av de fågelarter som har lämnat vårt land? Men även behålla så många som möjligt av de arter som idag är starkt hotade? Är det en utopi att förena en rationell produktion i jordbruket och skogen med samtidig hänsyn till ett landskap som också rymmer en mångfald inom växt- och djurvärld? Jag vill tro att det är möjligt. Författaren har flera böcker bakom sig om det svenska kulturlandskapet. Senast Svedjerök Oxhandel Fiskebönder (Carlsson bokförlag, 2005).
Läs mer om Vart tog du vägen, drottning Kerstis kråka?
Hitta oklassificerat även hos:
