Ända sedan jag var liten har min mamma berättat för mig om den holländske pojken som kom och bodde nio månader i hennes familj efter andra världskriget 1945. Hon var tretton och han elva år då. Han blev som en extra bror och de behöll kontakten. Julen 2015, sjuttio år senare, skajpade han och min mamma med varandra på svenska. Då insåg jag att jag måste skriva boken Tulpanpojken. Jag förstod plötsligt att det holländska krigsbarnet var ett slags ensamkommande flyktingbarn, säger Christina Wahldén. Den 18 oktober 1945 anländer Wim till Nyköpings station. Han är elva år och kommer från Tiel i Holland. Han har skickats till Sverige för att det inte längre finns någon mat i hans hemland. Hungervintern, den sista krigsvintern, var fruktansvärd i Holland, till slut var sockerbetor det enda som fanns att äta. Det fanns ingen värme och ingen mat, städer brann, folket hade det oerhört svårt och många dog. Hos familjen utanför Nyköping får Wim det bra, men allting är så annorlunda. Det finns mat, och värme, och ingen har varit med om kriget. Christina Wahldén har skrivit en bok om vår, och Europas historia. Förlagd till mitten av 1940-talet, men skrämmande aktuell i dag. Mellan 1945 och 1946 kom det drygt tiotusen utländska barn, mellan åtta och tolv år, till Sverige genom Rädda barnen. Över tvåtusen barn kom från Holland. Wim var ett av dem.
Hitta Barn & Ungdom även hos:
