Efter att jag år 2012 sett den stora utställningen med Francesca Woodmans fotografier på MoMA i San Francisco så drabbades jag av saknad och en stor avundsjuka. Hennes självporträtt visade sårbarhet undran och lekfullhet. Ett existentiellt sökande som jag kunde identifiera mig med. Det var något som jag länge saknat i mina fotografier och aldrig …
