Kan tårar stanna kvar i en människa i många, många år, kanske gömda i ett hål i huvudet, för att så vid ett visst ögonblick bryta sig ut och fram? Som 14-åring räddades Rut ur en vidrig barndom av en äldre man som tog med henne till den gamla svenskkolonin Stanton i Iowa. I 45 år lever hon där, odlar tomater och tror att hon har lyckats glömma det som en gång var hemma i Sverige. Då dyker plötsligt hennes äldre bror Tomas upp. Tomas är präst och letar Gud överallt, till och med i bikupor. Rut försöker undvika att påminnas om barndomen under deras samtal. Men tio år senare, när Tomas har tagit livet av sig, väljer hon istället att återvända till Halland. De hemska minnena hon flytt från ett helt liv går inte längre att undvika. Hon får ta hand om en prästgård full av bråte, men också Tomas efterforskningar om deras tyranniske far, som även han var präst. Till sin hjälp får hon den ovanligt säregne Simon och den ovanligt lyckliga Teresa. I takt med att huset töms på materiellt innehåll försonas Rut också med sitt förflutna, och en fruktansvärd händelse i hennes barndom får till slut sin förklaring. Boken handlar om att trasiga barn blir trasiga vuxna, att behovet av tröst är oändligt, om skuld, om att vara annorlunda, ondskan, och om vilka som tillåter sig att vara lyckliga. Den handlar också om längtan efter, och sökande efter, mening. Det är Ingrid Kampås sjunde bok. ”Språket flyter lättsamt, bilden av Rut gestaltas fram kapitel för kapitel, miljöbeskrivningarna är omsorgsfulla. […] En bok för eftertanke.” – Karin Flygare, BTJ (häfte 2019:1)
Läs mer om Skomakaren på månen
Hitta Skönlitteratur även hos:
