I sin Renässansen – en introduktion gör Peter Burke upp med denna mäktiga myt. Burckhardts misstag var att han alltför okritiskt tog fasta på den bild periodens lärda och konstnärer hade av sig själva. Modern historievetenskap, framför allt medeltidsforskingen, har underminerat denna 1800-talsbild av renässansen. Burke urskiljer två huvudtyper av argument: Dels var de så kallade »renässansmänniskorna» till sin karaktär mer medeltida än man föreställt sig, dels kan man egentligen inte urskilja en enda renässans, begreppet bör användas i pluralis. Det fanns åtskilliga »renässanser» under medeltiden.Vad leder då detta till? frågar sig Peter Burke. Fanns det över huvud taget en renässans? Om vi beskriver »renässansen» i purpur och guld, som ett isolerat kulturellt mirakel eller som ett plötsligt utbrott av modernitet, då måste svaret bli »nej». Renässansens arkitekter skapade mästerverk, med det gjorde även de gotiska byggmästarna. 1500-talets Italien hade sin Rafael, men 1700-talets Japan hade sin Hokusai. Machiavelli var en tänkare med väldig kraft och originalitet, men det var även den arabiske historikern Ibn Khaldun, som levde i Nordafrika på 1300-talet.Om man dock utan förutfattade meningar om framstegen under medeltiden eller i världen bortom Europa använder sig av termen »renässans» för att peka på en viss grupp av förändringar i den västerländska kulturen, då kan man kanske ändå betrakta detta som ett strukturerande begrepp som vi fortfarande har bruk för.Att i en sådan anda beskriva och tolka denna grupp av förändringar är den uppgift Peter Burke ställer sig i Renässansen – en introduktion.
Hitta Samhälle & Politik även hos:
