Inna är en mytisk långdikt där tid och generationer flyter genom ett enda medvetande. Det som skildras är på många sätt hemskt allt bara fortsätter oundvikligt från släktled till släktled. Ljuset och hoppet finns i det betvingande språket i den konstnärliga visionen i att se och bära vittnesbörd och i förbindelsen mellan de utsatta Inna och Evelin. Jag drar Innas anda / rör Innas hjärta märg och fattning / rör såren Hans skurit i henne / med en rostig vind kniv / sakta blåser jag på Innas sår / inifrån / blåser på dem vävnad / spröd och skär
Hitta Skönlitteratur även hos:
