Den Hilde Wangel vi först får möta i Klas Östergrens nya roman verkar leva ett synnerligt kontrollerat och sunt liv. Det är tjugotal. Hilde arbetar på en resebyrå i Berlin som ska få tyskarna att vilja semestra i de norska fjällen och är helt kongenial med de äppelkindade affischerna. Så varför blir hon plötsligt förlamad av panikångest? I sin nöd vänder hon sig till en nervläkare som i sin tur hänvisar henne till den nya tidens analytiker och här börjar hon berätta: om moderns död om styvmoderns märkliga mörkersidor och längtan ut till havet om den av henne beundrade byggmästaren som trängde in henne i ett hörn när hon fortfarande var en flicka om hur hon långt senare sökte upp honom eggade upp honom och störtade honom i fördärvet. Allt på ett märkligt sätt sammanfattat i en servis från England en till synes oskuldsfull pastoral i blåvitt porslin där herden och herdinnan i tallrikens mitt vid en närmare inspektion verkar inblandade i något mycket mer olycksbådande än vad man först anar. Klas Östergrens Hilde är både ett spel med berättarperspektiv och fiktioner i fiktioner och samtidigt ett fullödigt porträtt av en kvinna som både är sitt livs fånge och samtidigt märkvärdigt fri. Inte minst genom sin förmåga att fingra på en annan människas öde. I sin inlevelsefulla och överraskande berättelse befriar Klas Östergren birollens Hilde Wangel ur Ibsens fantasi ur Nietzsches och Freuds grepp till ett helt eget och långt och sammansatt liv.
Hitta Skönlitteratur även hos:
