Men ingen av kannibalerna var glada. Inte på riktigt. De låtsades bara. Var egentligen rädda. Rädda för att bli uppätna. Det såg pappa. Och pappa följde Bomba hem till hans mamma och de i Bombas hemby skaffade fram en budbärare en morbror till Bomba som skulle ta beskedet till missionsstationen att pappa levde men att han hade ett uppdrag han skulle bota kannibalernas rädsla. Pappa skulle få dem att sluta äta varandra. Det skulle han. Och det skulle ta tid. Det visste han. Många långa år. Det sa han till budbäraren. »Säg att vissa saker är så viktiga att de bara måste göras även om det tar många långa år.« Men Bombas morbror glömde. Han gick och fiskade istället. Infödingarna var ju som ansvarslösa barn. Det hade ju pastor Abel Nordlund sagt. Tio år hade han varit. Och historien var klar. Fem år sedan nu. Pappa där nere övertalade kannibalerna att sluta äta varandra. Och radion stod ju kvar. Glöm inte kannibalerna är första delen i en romantriptyk om ordets och berättandets makt. Den utspelar sig i frikyrkomiljö någonstans i norra Sverige under tidigt sjuttiotal. Församlingen är övertygad om att femtonårige Einar har ordet förmågan att frälsa genom talet. Denna gåva blir dock en börda som närapå krossar den hudlöse tonårspojken. Erik Grundströms prosa befinner sig som vanligt på gränsen mot det outhärdliga. Både orden och människorna står märkligt frilagda och nakna i hans säregna berättande.
Läs mer om Glöm inte kannibalerna
Hitta Skönlitteratur även hos:
