Under hela kalla kriget hade Sverige ett starkt försvar – i luften på marken i våra farvatten. Det hade byggts upp under 1900-talets besvärliga krisår. Det hade starkt folkligt stöd och deltagande. Det ingav respekt i omvärlden. Det var inte inriktat på angrepp utan på att möta en anfallande fiende. Det kunde användas i fredsbevarande operationer. Det fungerade som stöd för Förenta Nationerna och var samtidigt en förutsättning för den svenska neutralitetspolitiken för en aktiv svensk utrikespolitik. Sverige kunde vara alliansfritt och bygga sin säkerhet i första hand på egen militär styrka. Det senaste kvartsseklet har eroderat denna grund för landets försvarskraft och för vårt nationella oberoende. Försvaret har av ledande politiker beskrivits som ett särintresse inte ett nationellt intresse. Det har fått stå tillbaka för andra satsningar i statsbudgeten. Det har ställts om från invasionsförsvar till insatser i andra länder där militär konfrontation pågår. Försvarsmakten skulle bestå av expeditionskårer med yrkessoldater. Den allmänna värnplikten försvann liksom tron på att vårt territorium kunde hållas. Räddningen antogs komma utifrån inte från landets egna styrkor. Denna försvars- och säkerhetspolitik har lidit bankrutt. Det är en aktuell och akut uppgift att återskapa ett försvar av hela landet med deltagande av hela folket. Det kräver nytänkande men utan att gamla lärdomar ges upp. I denna antologi utpekas en färdriktning – av politiker historiker militärer publicister diplomater jurister alla sakkunniga på sina områden. Med boken Försvaret främst lämnas ett viktigt bidrag till hur detta arbete bör bedrivas.
Läs mer om Försvaret främst En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig
Hitta Historia & Arkeologi även hos:
