Våren 1939 samlades Uppsalas studenter i Bollhuset för att ta ställning till ett förslag från regeringen att låta ett tiotal judiska specialistläkare komma in i Sverige. Redan före mötet hade frågan diskuterats i pressen och inte mindre än 1500 studenter kommer till mötet. Efter en maratondebatt segrar högerfalangen över de flyktingvänliga, och mötet uttalar sig mot regeringens förslag. Den noggrant planerade aktion som inscensatts av ett antal studentpolitiker i högerextrema organisationer har varit framgångsrik. Två år senare lämnar den judiske musikern Leiba Wolfberg sitt hem i Oslo för att fly till Sverige. Han tar sig oskadd över gränsen till Värmland och anmäler sig för landsfiskalen. Efter ett kort förhör låter denne skicka tillbaka Wolfberg in i Norge. I november 1942 är han bland de norska judar som deporteras till koncentrationslägren i Tyskland. Med dessa två berättelser – en inifrån och en utifrån – lyckas Ola Larsmo åskådligt skildra opinionsläget i Sverige under några av de mest dramatiska krigsåren. Övertygande visar han också hur åtskilliga av de argument som fördes fram mot de judiska läkarna under Bollhusmötet lever kvar i den politiska debatt om invandringen som förs idag.
Hitta oklassificerat även hos:
