Även för den tröttaste människa är kärleken ett uppvaknande, har Francesco Alberoni en gång påpekat. Och det är nog så många av oss gärna vill uppfatta kärleken: som en möjlighet och ett mirakel. En fri och fredad zon i en alltmer splittrad tillvaro. Men också kärleken är förstås underkastad sociala spelregler och tidsbundna föreställningar, ett ?emotionellt manuskript?. Enligt somliga psykologer är en passionerad förälskelse dessutom så fysiskt och mentalt krävande att den är dömd att upphöra inom sex till arton månader. Inget uppvaknande varar för evigt. Emma Engdahls studie ’Depressiv kärlek’ handlar om kärleken i vår samtid och vår samtid i kärleken och inte minst om de samband som många ? såväl forskare som älskande ? tycker sig skönja mellan kärlekens uttryck och depressionens. Med utgångspunkt i kärlekssamtal av olika slag ? i mail, sms, brev och skönlitteratur ? och relevant forskning på området visar hon hur komplext det emotionella manuskriptet i själva verket är och hur depressiva erfarenheter har kommit att uppfattas som en grundval för kärlek. Den som aldrig har lärt sig sörja på allvar, skulle alltså inte kunna älska på allvar heller. Fast varför egentligen? Och sedan hur länge? Och förhåller det sig verkligen så? Emma Engdahl är filosofie doktor och docent i sociologi. Hon är verksam som forskare och lärare vid Göteborgs universitet. Tidigare har hon bland annat publicerat ’A Theory of the Emotional Self’ (2004) och ’Konsten att vara sig själv’ (2009).
Läs mer om Depressiv kärlek : en social patologi
Hitta Samhälle & Politik även hos:
