I denna mycket vackert skrivna bok hävdar Harry Frankfurt att nyckeln till ett fullkomligt liv är att helhjärtat sträva efter det man tycker om, att kärlek är den högsta formen av gillande och att den ädlaste formen av kärlek är, på ett lite komplicerat vis, kärleken till sig själv. Han skriver att det är genom vår omtanke vi ingjuter mening i världen. Omtanken förser oss med stabila ambitioner och angelägenheter. Den formar det ramverk av mål och intressen inom vilket vi lever. Den mest grundläggande frågan en person kan ställa sig om hur hon lever sitt liv är inte vad hon borde bry sig om utan vad hon inte kan rå för att hon faktiskt bryr sig om. Och den viktigaste formen är alltså kärleken, den ofrivilliga, opartiska omsorgen om att förmålet för kärleken skall blomstra. Att kärleken till sig själv – att noga skilja från den form som innebär njutningslystnad – skulle vara den ädlaste formen låter konstigt men är till sin kärna en opartisk omsorg om vad det nu än är en person älskar. Den mest grundläggande formen av kärlek till sig själv är inget annat än en människas längtan att älska. Så långt detta nu är sant så är kärlek till sig själv endast ett åtagande att finna meningen med livet.
Hitta Filosofi & Religion även hos:
