Ur Simon Sheikhs introduktion: Finns det någon särskild politisk konst? Av en rad anledningar är frågan tvetydig. För det första har konsten alltid representerat egna idéer om världen och samhället både bekräftande och kritiska medan å andra sidan politik och konst framstår som två skilda kunskaps- och representationsformer till och med som två skilda visuella områden. Sedan finns det självklart inom modernismen en särskild konstpraxis som kallas politisk konst som skenbart står i motsättning till en opolitisk konst. Politisk konst ger ofta associationer till kritisk konst till så kallad institutionskritisk konst å ena sidan samt till aktivistisk och direkt propagandistisk konst å andra sidan. I det första fallet intar konsten en reflexiv och kritisk utgångspunkt till konstbegreppet till dess avtryck i vissa värden av kulturell och ekonomisk natur till relationen till konstinstitutionen och dess införlivande och neutralisering av konstformernas kritiska potential och inte minst till sociala sammanhang. Detta är ett konstnärligt tänkande som först och främst är kontextuellt och som har ett skeptiskt förhållande men samtidigt dubbelbottnat till konstinstitutionen i både abstrakt och konkret bemärkelse. Däremot kan man i stort säga att den aktivistiska och propagandistiska konstens förhållande till konstinstitutionen är utan betydelse medan politiska förhållanden och mål är centrala. Här är konsten både textuell och kontextuell och estetiken är underordnad politiken det är taktiken som styr utförandet. Att konsten kan tjäna politiken som i fallet med propaganda betyder naturligvis också att konsten kan tjäna olika politiska intressen och blir då inte enbart en motståndsform: den kan som nämndes inledningsvis vara såväl bekräftande som kritisk. Det är därför svårt att tilldela den politiska konsten en egen genre eftersom den något tvivelaktiga konsthistoriska etiketten i regel syftar på en konst som som ifrågasätter makten snarare än att stå på dennes sida. Men detta är ett skenproblem för på samma sätt som till exempel surrealismen är en politisk motståndsform det vill säga att den vänder sig mot makten är också barocken en politisk konstform par excellence men som ger uttryck för maktens uppfattningar (i det här fallet den katolska kyrkan). Med andra ord politisk konst har inget att göra med någon särskild politisk riktning och ett verks politiska innebörd är inte enbart en konsekvens av dess syfte. Det är snarare konstnärens syfte än verkets funktion (dess utsaga framstående och avläsning) som definierar ett verk som politiskt. Det är till exempel enkelt att använda ett konstverk för andra politiska syften än vad konstnären avsåg som när liberaler läser George Orwells 1984 eller utifrån en teoribildning när Goebbels studerar Freud för att suggestivt kunna kontrollera massorna i 1930-talets Nazityskland. Än mer utbrett är det naturligvis när konstnärerna används som politisk hotbild som nazisterna och
Läs mer om Konst makt och politik : Skriftserien Kairos Nr 12
Hitta Konst & Musik även hos:
