Hon kommer inte minnas den natten. Men denna natt kommer hon minnas, med all säkerhet. Hon är tillräckligt stor och hennes ögon har aldrig varit mer vidöppna. Jag ger dig minnen nu, tänker jag. Jag ger dig bilder och lukter och den friska nattfukten. Hanna trycker ut båten från bryggan, släpper armen om Ara för ett ögonblick. Jag har dig om vi kantrar, tänker jag och håller hårt i årorna. Båten bryter sig långsamt loss, drar ut från land, årtag för årtag, generös i sin rörelse. Vi sitter tysta, lyssnar till ljudet av bortträngt vatten, årornas dopp och andetag. Att längta efter att få känna tillhörighet till en plats men inte kunna. Inte kunna vila i det ursprungliga, men inte heller kunna nå det nya. Det främmande. Kvar finns att ge den känslan – det självklara sammanhanget – till sitt barn. Finstämt och melankoliskt gestaltar Pooneh Rohi denna motstridighet i sin novell Kräftfångst , skriven för Novellix och utgiven i samband med hennes mottagande av litteraturfestivalen SmåLits Migrantpris 2019.
Hitta Skönlitteratur även hos:
